Nu kan museets forskare mäta hur mycket av världshavens plankton som sjunker till botten. Detta tros nämligen vara en stor del av kolets kretslopp och påverkar bland annat mängden koldioxid i atmosfären. En förbättrad, elegant metod utvecklad på museet gör denna mätning möjlig.
För att mäta hur stor mängd kol från världshavens plankton som sjunker till botten krävdes tidigare tusentals liter vatten i omfattande provtagningar. Nu har Naturhistoriska riksmuseet utvecklat en elegant metod som bara kräver ett par liter vatten och under en tioårsperiod kommer en storskalig mätning i världens alla hav att göras för att få klarhet i denna väsentliga del av kolets kretslopp.
Resultatet kan bland annat användas till förbättrade klimatmodeller för att förstå och förutsäga klimatets utveckling.
Kolets kretslopp
Kol, byggstenar för livet på jorden, ingår i ett kretslopp som vi inte känner till i alla delar. En stor mängd kol finns i världshavens enorma mängder plankton. Plankton som inte äts upp av djur kommer istället att, när de dör, antingen brytas ned eller falla till botten. Bakterier som bryter ned döda plankton producerar koldioxid som tas upp i atmosfären. Plankton som sjunker till botten begravs i sedimenten där kolet på sikt kommer att ingå nybildade bergarter, mineral eller fossila bränslen.
Utnyttjar vattnets radioaktivitet
Den nya metoden mäter med stor noggrannhet små mängder av det radioaktiva ämnet 230-thorium. Eftersom 230-thorium, som bildas från radioaktivt sönderfall av uran, inte löser sig i vatten utan istället fäster till partiklar kommer det att transporteras till botten tillsammans med döda plankton. Mängden 230-thorium blir därför ett indirekt mått på flödet av döda plankton från ytvattnet till havsbotten. Ämnet 230-thorium är en sönderfallsprodukt av uran som förekommer naturligt i haven.
Källa
On-line-tidskriften Limnology and Oceanography Methods: Determination of 232Th and 230Th in seawater using a chemical separation procedure and thermal ionization mass spectrometry.
Kontakt
Per S. Andersson och Hans Schöberg
Laboratoriet för isotopgeologi, Naturhistoriska riksmuseet