Flaggottan på Sjöhistoriska museet blev en succé. Här är det tal som ärkebiskop Anders Wejryd höll i samband med ceremonin på Sjöhistoriska museet den 6 juni 2011.
Den där behöver du inte lära dig, sa min far när jag kom hem och sade att jag hade fått Du gamla du fria i utantilläxa. Nationalsånger och nationalism har ställt till så mycket ohägn. Han var född 1913 och blev, trots brist på politisk begåvning, en glödande antifascist under trettio- och fyrtiotalet. Han anade. Han fick se. Han visste sedan.
Liksom jag kan fara illa av folkmötens känsloströmmar både i religiösa sammanhang och vid demon-strationer, så blir jag nervös när nationalism och patriotism blir högljudda. Jag begriper naturligtvis att det inte skulle kunna ha blivit något USA utan en rejäl dos patriotism knuten till det nya landet – men med europeiska erfarenheter så vet vi också något om faror och kraftfullhet, inte minst hur nationalismen kan spelas upp så att grundläggande orättvisor och orimligheter inte kommer fram i ljuset.
Så nationaldagen är en kluven sak för mig. Men så hör jag på sjörapporten och med ens blir jag en sorts nationalist. Visserligen börjar det ute på Nordsjön, men farvattnen utanför Jären och Lista samt Utsira är också till min hemhörighet, och sedan fortsätter vi runt hela kusten, och om meteorologen tajmat väl så hinner vi ända upp, utanför Haparanda. Detta är mitt land! Jag får höra till utan att prestera, jag räknas. Jag hör till. Jag behöver sammanhang, jag behöver påminnelserna om det som jag känner till – och som är viktiga delar av mig själv. För det är klart att ett land, som ger utrymme åt så mycket privatliv och så mycken individualism som vårt, måste ha en stark gemensam vilja till gemensamma institutioner och gemensamt delande av resurser. Så mycket av friheten beror på det outsagda – och på den inte formulerade tacksamheten till varandra, för att vi så pass självklart delar grunder i samhället. Men ibland måste det formuleras och göras. Demokratin kommer inte av sig självt. Den har vuxit och den växer ur ganska tråkigt och ibland inte särskilt imponerande slit med detaljer, lokalpolitik och dagspolitik. Den växer ur en hyfsad grundläggande gemensam utbildning. Den växer ur tanken att man inte väljer sina medmänniskor. De finns, oavsett arv och bakgrund! Vi är varandras öde.
Ett samhälle är inte om det inte finns sammanhållning. Korset på flaggan på flaggan är otidsenligt säger en del, när vi inte längre har en statskyrka. Men korset handlar om sammanhållning. Vi med varandra. Gud vill människorna väl. Jag tycker att det är nyttigt, att istället för att säga Gud där det står Gud, läsa ut det som Livet ibland, istället. Gud är större! Och inse att Livet är större. Alltså: våga tro att Livet vill människorna väl!
Människor gör så lätt religioner och kyrka till maktapparater. Men det Jesus sa och gjorde handlade inte ett dugg om mänskliga hierarkier – bara om att den föraktade har samma värde som den hyllade, den förbisedda kan vara den som bär verkliga värden – och som kan skapa framtiden. Så nu hissar vi flaggan. Den är vacker mot himlen. Och korset binder oss samman som människor. Inte till att missunna andra något men till att vidga gemenskaper och ge grund för sammanhållning, också utöver nations- och kulturgränser. Och vi hör till. Även om vi inte klarar av högsjönavigering så är sjörapportens observationsplatser våra.