Konserveringen av Vasa har gett unika kunskaper om hur stora vattendränkta arkeologiska träföremål kan bevaras för eftervärlden. Efter ett helt yrkesliv som kemist inom konserveringsprojektet av Vasa har Birgitta Håfors utvärderat det konserveringsprogram baserat på polyetylenglykol (PEG) som valdes för Vasas skrov 1962-79.
Den 18 oktober 2010 lägger Birgitta Håfors fram sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet Conservation of the wood of the Swedish warship Vasa of A.D. 1628 – Evaluation of Polyethylene Glycol Conservation Programs där hon sammanställt sina erfarenheter.
Vasas konservering startade så snart som möjligt efter bärgningen 1961. Då hade aldrig ett vattendränkt träföremål av tillnärmelsevis Vasas storlek och komplexitet konserverats. Nya metoder måste utvecklas, testas och tillämpas; problem måste lösas snabbt och effektivt.
Polyetylenglykol (PEG) uppmärksammades tidigt som ett möjligt konserveringsmedel för stabilisering av trävirket. Rolf Morén vid Mo&Domsjös fabrik i Örnsköldsvik (där PEG tillverkades) och Bertil Centervall vid Historiska museet i Lund hade utvecklat en metod att konservera små träföremål från torvmossar med PEG. Man testade denna metod på mindre Vasa-föremål, som tagits upp före bärgningen av det stora skrovet.
Efter undersökningar av alternativa konserveringsmetoder bestämdes att PEG 4000 skulle användas för konserveringen av allt material. Den tekniska utformningen av konserveringsprocessen för skrovet och de många mycket stora lösa objekten krävde nya tekniska lösningar.
Eftersom man bedömde att det var nödvändigt att komma igång med konserveringen så snart som möjligt, startade den praktiska konserveringen och utforskandet av lämpliga konserveringsmetoder i stort sett samtidigt. Konserveringen krävde långsiktigt arbete – behandlingen med olika sorters PEG pågick 1962-79 och därefter torkades trävirket långsamt under ytterligare tio år.
Håfors avhandling handlar om på vilket sätt PEG-molekyler av olika storlek tränger in i trävirket och stabiliserar dess dimensioner. Det experimentella pionjärarbetet under hela konserveringsperioden, utvecklingen av konserveringsprocessen genom nedsänkning av lösa föremål i stora 40 m3 stålbehållare fyllda med vattenlösningar av PEG, spraybehandlingen och ytbehandlingen av skrovet behandlas mot bakgrund av det mycket stora experimentella arbete som utfördes vid Vasas konserveringslaboratorier. Målet med detta arbete var att ge ett vetenskapligt underlag för tekniska beslut om de bästa metoderna för att säkra högsta möjliga genomträngning av PEG med ett minimum av krympning och volymförändringar hos trävirket.
Planerna på att bygga ett nytt Vasamuseum och att flytta skrov och samlingar från det provisoriska Wasavarvet på Beckholmen till nya lokaler var också en parameter som påverkade konserveringsarbetet och på slutet ledde till en viss forcering. I praktiken avslutades arbetet i och med flyttningen till det nya museet 1989. Avhandlingen ger en intressant inblick i detta komplicerade och unika konserveringsexperiment, samtidigt som författaren ger en del generella synpunkter på PEG-konservering, också tillämpbara på andra stora vattendränkta träföremål.
Birgitta Håfors var en nyckelperson under hela konserveringen av Vasa, hon var sedan 1961 verksam som kemist, därefter 1978-1995 som chefskonservator.
